 |
2008-12-17
Matupproret svarar Marie-Louise Danielsson-Tham, DN 14 dec
Dagens Nyheter publicerade den 14 dec ett debattinlägg skrivet av Marie-Louise Danielsson-Tham Utan tillsatser i maten riskerar vi att dö » – enligt DN fanns ej tid att låta Matupporet svara, så vår replik kommer här nedan.
Marie-Louise Danielsson-Thams debattinlägg i söndags är viktigt, eftersom det bidrar till en spänstigare debatt om den så kallade industrimaten. Hon har naturligtvis rätt i att vi skall ha tillsatser i mat om det krävs för att vi ej skall ta skada av att konsumera den. Problemet är istället att vi måste kunna välja om vi vill ha den typen av mat, eller om vi skall kunna välja mat som är ofarlig även utan tillsatser.
Matupproret startades i början av året som en reaktion mot industrimaten. Med industrimat avsågs livsmedel som hanterats i industriella processer på ett sätt att det riskerade att påverka smak, matglädje och hälsa negativt.
Syftet var och är att öka medvetenheten bland konsumenter om att vi tillsammans kan och bör påverka det matindustriella komplexet till gagn för mer matglädje och mindre produktionsfokus. Hittills har fler än 30.000 svenskar undertecknat upproret.
Marie-Louise Danielsson-Thams debattinlägg är som hon skriver en reaktion på att till exempel Matupproret "kritiserar och raljera över den långa raden tillsatser i livsmedlens innehållsförteckningar".
Det är förståeligt om hon som matexpert reagerar över känslomässiga argument om att vi vill kunna äta mat som vi förstår vad den innehåller och hur den producerats för att slippa oroas över hur den påverkar oss och våra barn.
Problemet är att hon som professor i livsmedelshygien sannolikt är beroende av stöd från ett matindustriellt komplex bestående av ofta multinationella verksamheter som tillverkar livsmedel som bereds av lika multinationella storhushållsaktörer eller säljs av börsnoterade dagligvarukedjor. Livsmedelsindustrin är en av landets viktigaste näringar med många miljarder i omsättning och med allt från enskilda bönder till reklambyråer och forskare beroende av dess lönsamhet och affärsutveckling.
Dessa aktörer har under allt för lång tid kunnat agera på ett sätt som egentligen står i strid mot vad de flesta konsumenter egentligen önskar, om de kunde och orkade välja. Fokus har i alltför hög utsträckning varit att minska kostnaden för råvaran och produktionen i syfte att hålla ned priset mot konsument och därmed sälja mer för högre lönsamhet.
Man kan hävda att det står konsumenten fritt att välja dyrare mat med annat innehåll för ökad matglädje. Men i praktiken fungerar det inte så. Istället väljer många det man är van vid, det billigaste, mest marknadsförda och ofta bäst exponerade. Få orkar ifrågasätta och de flesta av oss sätter likhetstecken mellan kända varumärken och trygghet.
Så var det kanske förr, innan utvecklingen gått så långt att tillsatser kunde ersätta många av råvarornas funktion och nya produktionstekniker erbjöd genvägar när det gäller hantering och tillagning.
Det är naturligt att det förekommer fler belägg för fördelarna med olika former av industrimat, än motsatsen. Forskning bygger på anslag och det finns få aktörer som vill finansiera studier som visar att gasad mat smakar annorlunda eller hur färgämnen påverkar våra arvsanlag.
Matupproret och ett antal engagerade opinionsbildare försöker nu öka kunskapen hos konsumenterna kring hur långt det gått vad gäller innehållet i våra livsmedel och att det kan gynna oss alla om vi inte accepterar utvecklingen, utan istället sätter ned foten och försöker förmå dem som framställer vår mat att tänka mer matglädje och mindre produktionseffektivitet och mindre vinstmaximering.
Det innebär en extrem form av David mot Goliath, när småbarnsföräldern i butiken tar ställning genom att välja bort produkter framställda, marknadsförda och tillhandahållna av verksamheter med miljardomsättning. Det är en mycket kraftfull möjlighet vi har som konsumenter att skapa förändring, och tyvärr som det verkar den enda tillgängliga.
Än värre blir det när komplexet medverkar till att kommunala tjänstemän och politiker med ansvar för maten inom vård, skola och omsorg tror att storskaligt beredd industrimat är det enda alternativet om budgetnivåer skall kunna hållas på rimlig nivå. Där småbarnsföräldern i butiken faktiskt kan välja bort gasad köttfärs och produkter med många tillsatser, har de som erbjuds storhushållsmaten ofta inget alternativ.
Utöver att 30.000 svenskar valt att underteckna Matupproret för att visa sitt stöd för kampen mot industrimaten skall vara allenarådande, har många hört av sig med frågan om hur de kan göra skillnad på sin ort. Förvånande många är journalister, politiker, eller personer som har någon form av chefsposition och/eller personer som är verksamma inom matnäringen. Det talar för att Matupproret är här för att stanna och inte något som likt exempelvis sockerdebatterna blåser över innan vi ser en verklig förändring.
För det talar dessutom den globala trenden att efterfråga närproducerat, ekologiskt och olika märkningar som underlättar konsumentens val av mat för att man ska förstå vad den innehåller.
När Marie-Louise Danielsson-Tham känner vanmakt över att en debatt pågår utifrån känslomässiga argument och med konsumentmakt som ett naturligt inslag, är det naturligt. För henne och det matindustriella komplexet hade det varit enklare att bemöta sakliga argument kring varför just natriumnitrit behövs i billig korv, varför cook-chill är bra för kommuner med invånarna spridda över stora områden eller hur lång hållbarhet köttfärs kan få med rätt gasblandning.
Istället lär hon och hennes uppdragsgivare få vänja sig vid argument som att många "tycker" att maten smakar bättre om man vet vad den innehåller, att det "känns fel" att ha färskt kött liggande lång tid i kylen och att även äldre vill "känna matglädje" av det de serveras!
Vänligen
Camilla Sparring, Svärdsjö Dalarna
|
|
90332
Har nu skrivit under.
Bli upprorsmakare - skriv under
|
|
|
